Mandarin, kantonesiska, shanghainesiska och hokkien kallas vanligen kinesiska dialekter. Ändå kan skillnaderna mellan dem vara större än dem som skiljer flera officiellt erkända europeiska språk åt. Att förstå varför avslöjar något fascinerande om hur vi definierar språk.
De flesta tänker på kinesiska som ett enda språk som talas i olika regionala dialekter. Mandarin är den officiella standarden på det kinesiska fastlandet, medan kantonesiska, shanghainesiska, hokkien, hakka och andra varieteter vanligen beskrivs som regionala former av samma språk.
Men det finns en intressant komplikation: många kinesiska ”dialekter” är inte ömsesidigt begripliga.
En mandarintalare kan i allmänhet inte förstå ett samtal som förs helt på kantonesiska, shanghainesiska eller hokkien utan tidigare exponering eller studier. Dessa varieteter skiljer sig avsevärt i uttal och ordförråd, liksom i vissa delar av grammatiken.
Tänk nu på språken i det forna Jugoslavien. Serbiska, kroatiska, bosniska och montenegrinska erkänns som separata nationella standardspråk. Ändå kan deras talare i allmänhet förstå varandra utan större svårigheter.
Detta skapar en fascinerande kontrast. Vissa officiellt erkända språk är extremt lika, medan vissa varieteter som traditionellt klassificeras som dialekter är mycket olika.
Vad är det då egentligen som gör något till ett språk snarare än en dialekt?
Svaret handlar om mer än ordförråd och grammatik. Historia, kulturell identitet, utbildning och språkstandardisering spelar också viktiga roller. Att erkänna språkliga skillnader innebär inte att grupper måste ha separata nationella eller politiska identiteter. Språkklassificering och nationell identitet är relaterade men i grunden olika frågor.
Kinesiska är en mångskiftande familj av besläktade språk
Kinesiska tillhör den sinotibetanska språkfamiljen. Dess varieteter bildar den sinitiska grenen, som språkvetare vanligen delar in i flera huvudgrupper.
Beroende på klassificeringssystem har kinesiskan ungefär sju till tio huvudgrupper, med många regionala varieteter inom varje grupp.
| Grupp | Välkända varieteter | Huvudsakliga regioner |
|---|---|---|
| Mandarin | Standardmandarin, sichuanesiska | Norra och sydvästra Kina |
| Wu | Shanghainesiska, suzhounesiska | Shanghai, Zhejiang |
| Yue | Kantonesiska, taishanesiska | Guangdong, Hongkong |
| Min | Hokkien, teochew, fuzhounesiska | Fujian, Taiwan |
| Hakka | Hakkavarieteter | Guangdong, Fujian, Jiangxi |
| Xiang | Hunanesiska | Hunan |
| Gan | Ganvarieteter | Jiangxi |
| Jin | Jinvarieteter | Shanxi |
| Huizhou | Huivarieteter | Södra Anhui |
| Pinghua | Pinghuavarieteter | Guangxi |
Det råder inte fullständig enighet om den exakta klassificeringen. Till exempel grupperas jin ibland tillsammans med mandarin, medan min omfattar flera mycket olikartade varieteter.
Inte ens tillhörighet till samma grupp garanterar ömsesidig begriplighet. Hokkien och fuzhounesiska tillhör båda min-kinesiska, men deras talare kan i allmänhet inte förstå varandra utan tidigare exponering.
Vissa grannsamhällen i södra Kina talar också varieteter som kan vara svåra att förstå för utomstående, inklusive talare av andra kinesiska varieteter.
Encyclopaedia Britannica beskriver kinesiska som en samling varieteter som i allmänt språkbruk kallas dialekter men vanligen klassificeras som separata språk av forskare. Skillnaderna mellan dem jämförs med dem mellan de moderna romanska språken, såsom spanska, italienska och franska.
Att beskriva kinesiska som en grupp besläktade språk är därför inte ett ovanligt språkvetenskapligt resonemang. Det är ett etablerat sätt att förstå dess mångfald.
Vad skiljer ett språk från en dialekt?
Ett av de mest användbara begreppen inom språkvetenskapen är ömsesidig begriplighet, det vill säga förmågan hos talare av olika varieteter att förstå varandra utan föregående studier.
Tänk på amerikansk och brittisk engelska. De skiljer sig i uttal, ordförråd och vissa grammatiska konventioner, men talarna kan i allmänhet kommunicera utan svårigheter. De flesta betraktar dem som varieteter av engelska.
Tänk nu på spanska och portugisiska. Dessa språk har ett gemensamt ursprung och många likheter, men förståelsen mellan deras talare är mindre tillförlitlig, särskilt i spontant tal.
Mandarin och kantonesiska uppvisar en jämförbar situation. Även om båda tillhör den kinesiska språktraditionen innebär kunskap i det ena inte automatiskt att man förstår det andra.
Detsamma gäller mandarin och shanghainesiska, eller mandarin och hokkien.
Det handlar inte bara om olika uttal. Det är skilda språksystem som har utvecklats under århundraden, med betydande skillnader i ljudsystem, ordförråd och vissa grammatiska strukturer.
Ömsesidig begriplighet är dock inget perfekt test. En mandarintalare som regelbundet tittar på kantonesisk tv kan förstå betydligt mer kantonesiska än någon som aldrig har kommit i kontakt med den. Exponering, utbildning och regionala kontakter kan påverka förståelsen avsevärt.
Språk kan också bilda dialektkontinuum, där närliggande varieteter är relativt lätta att förstå, medan mer avlägsna varieteter blir alltmer olika.
Ändå ger ömsesidig begriplighet en användbar utgångspunkt för att förstå varför många kinesiska varieteter rimligen kan betraktas som separata språk.
Mandarin och kantonesiska skiljer sig åt i mer än uttalet
För att förstå skillnaderna mellan kinesiska varieteter kan vi titta på några vardagliga uttryck.
| Svenska | Mandarin | Kantonesiska |
|---|---|---|
| Jag | 我 (wǒ) | 我 (ngo5) |
| Han eller hon | 他 / 她 (tā) | 佢 (keoi5) |
| Äta | 吃 (chī) | 食 (sik6) |
| Inte | 不 (bù) | 唔 (m4) |
| Vara | 是 (shì) | 係 (hai6) |
| Vad | 什么 (shénme) | 乜嘢 (mat1 je5) |
| Nu | 现在 (xiànzài) | 而家 (ji4 gaa1) |
Vissa ord skrivs med samma tecken men har olika uttal. Andra använder helt olika ord och tecken.
Skillnaderna blir tydligare när man jämför hela meningar.
Svenska: Vad vill du äta?
Mandarin: 你想吃什么？
Nǐ xiǎng chī shénme?
Kantonesiska: 你想食乜嘢？
Nei5 soeng2 sik6 mat1 je5?
Båda meningarna uttrycker samma betydelse och har vissa delar av sin grammatiska struktur gemensamma. Deras ordförråd och uttal skiljer sig dock avsevärt.
Kantonesiska använder också grammatiska partiklar, aspektmarkörer och andra konstruktioner som inte har någon direkt motsvarighet i vardaglig mandarin.
De två varieteterna har en gemensam historisk grund, men det gör dem inte utbytbara.
Den överraskande jämförelsen med det forna Jugoslavien
Det kanske mest slående exemplet på hur språkklassificering fungerar kommer från sydöstra Europa.
Under en stor del av 1900-talet var serbiska, kroatiska, bosniska och montenegrinska språkgemenskaper knutna till ett gemensamt standardspråk som vanligen kallades serbokroatiska.
Efter Jugoslaviens upplösning etablerades fyra separata nationella standardspråk: serbiska, kroatiska, bosniska och montenegrinska.
Vart och ett har sin egen officiella status, sina standardiserade konventioner, sina litterära traditioner och sin relation till nationell identitet. Det finns skillnader i ordförråd, uttal, stavning och föredragna uttryck. Serbiska använder dessutom både kyrillisk och latinsk skrift, medan kroatiska använder latinsk skrift.
Ändå kan talare av dessa fyra standardvarieteter i allmänhet kommunicera utan översättning.
En kroatisktalare kan vanligtvis titta på serbisk tv och förstå vad som sägs. En bosnisktalare kan i allmänhet samtala med en montenegrinsktalare utan att behöva studera montenegrinska som ett främmande språk.
Skillnaderna är verkliga, men den ömsesidiga begripligheten är fortfarande mycket hög.
Detta står i kontrast till mandarin och kantonesiska, vars talare ofta behöver använda ett gemensamt språk, såsom standardmandarin, för att kommunicera.
| Språkvarieteter | Typisk begriplighet i tal utan föregående studier |
|---|---|
| Serbiska och kroatiska | Mycket hög |
| Kroatiska och bosniska | Mycket hög |
| Serbiska och montenegrinska | Mycket hög |
| Mandarin och kantonesiska | Låg |
| Mandarin och shanghainesiska | Låg |
| Mandarin och hokkien | Låg |
| Hokkien och fuzhounesiska | Låg |
Detta är övergripande kvalitativa beskrivningar snarare än exakta numeriska mått. Den faktiska förståelsen beror på utbildning, exponering och vilka specifika varieteter det handlar om.
Den centrala kontrasten är ändå tydlig.
Serbiska, kroatiska, bosniska och montenegrinska erkänns som separata nationella standardspråk trots sitt nära språkliga släktskap. Mandarin, kantonesiska och hokkien kallas ofta dialekter trots att de är betydligt mindre ömsesidigt begripliga.
Detta betyder inte att de nationella språken i det forna Jugoslavien bör betraktas som ogiltiga eller att skillnaderna mellan dem är oviktiga. Deras separata standarder och identiteter är väl etablerade.
Jämförelsen visar snarare att språklig likhet inte är den enda faktor som avgör om en varietet erkänns som ett språk.
Detta är inte unikt för kinesiska
Liknande situationer finns över hela världen.
Norska, svenska och danska erkänns som separata språk, men deras talare kan ofta förstå varandra i varierande grad. Norska och svenska ligger särskilt nära varandra i många avseenden, även om förståelsen varierar beroende på dialekt och individuell exponering.
Hindi och urdu är ett annat intressant exempel. Deras vardagliga talspråksformer kan vara mycket ömsesidigt begripliga, medan deras formella standarder skiljer sig i ordförråd, skriftsystem och litterära traditioner.
Arabiska uppvisar en situation som är mer jämförbar med kinesiska. Modern standardarabiska fungerar som ett gemensamt formellt skriftspråk i stora delar av arabvärlden, medan de vardagliga talade varieteterna kan skilja sig dramatiskt. Marockansk arabiska och irakisk arabiska kan till exempel vara svåra för deras respektive talare att förstå utan tidigare exponering.
Tyska är ytterligare ett exempel. Vissa schweizertyska varieteter skiljer sig avsevärt från standardtyska, men grupperas ändå vanligen inom den bredare tyska språktraditionen.
Dessa exempel visar att det inte finns någon universell regel enligt vilken närbesläktade varieteter alltid måste klassificeras som dialekter, eller mycket olikartade varieteter alltid måste erkännas som separata språk.
Ibland utvecklar närbesläktade varieteter självständiga nationella standarder. Ibland förblir avsevärt olika varieteter en del av en gemensam språklig och kulturell identitet.
Varför kallas kinesiska språk fortfarande dialekter?
Det finns viktiga historiska, kulturella och språkliga skäl till terminologin.
För det första delar kinesisktalande samhällen en lång litterär och kulturell historia. Deras språk utvecklades ur besläktade historiska former av kinesiska, och många samhällen har upprätthållit kontakten genom litteratur, utbildning och kulturutbyte.
För det andra fungerar standardmandarin som ett gemensamt språk på det kinesiska fastlandet och har också en central roll inom utbildning och offentlig kommunikation i Taiwan. Talare av olika regionala varieteter lär sig ofta mandarin och använder det för att kommunicera utanför sina lokala samhällen.
För det tredje motsvarar den kinesiska termen 方言 (fāngyán), som vanligen översätts med ”dialekt”, inte helt den vardagliga engelska betydelsen av detta ord. Den kan i bred bemärkelse syfta på regionala talformer, inklusive varieteter som inte är ömsesidigt begripliga.
Slutligen formas språkbenämningar av historiska konventioner och gemensamma kulturella identiteter. En gemensam identitet kan omfatta betydande språklig mångfald, precis som separata identiteter kan utvecklas kring närbesläktade språk.
Begreppet ”kinesisk dialekt” är därför förståeligt i sitt historiska och kulturella sammanhang.
Svårigheten uppstår när engelskspråkiga läsare tolkar det som en mindre variation av samma talade språk.
Använder inte alla samma kinesiska tecken?
En anledning till att kinesiska varieteter verkar mer enhetliga än de låter är deras gemensamma skrifttradition.
En kantonesisktalare och en mandarintalare kan ha svårt att förstå varandras tal, men båda kan läsa kinesiskt standardskriftspråk om de har lärt sig det.
Det betyder dock inte att skriftstandarden direkt återger varje talad varietet på samma sätt.
Kinesiskt standardskriftspråk bygger till stor del på mandarins ordförråd och grammatik. Talare av andra kinesiska varieteter lär sig vanligtvis denna skriftstandard genom formell utbildning, även när den skiljer sig från deras vardagliga tal.
Kantonesiska är ett särskilt tydligt exempel.
Svenska: Han är inte hemma.
Kinesiskt standardskriftspråk: 他不在家。
Skriven vardagskantonesiska: 佢唔喺屋企。
Båda meningarna uttrycker samma betydelse, men deras ordförråd och grammatiska konventioner skiljer sig åt.
En person som bara är bekant med kinesiskt standardskriftspråk kanske inte känner igen alla uttryck som används i skriven vardagskantonesiska.
Andra kinesiska varieteter har också särpräglade ordförråd och grammatiska strukturer, även om deras skrifttraditioner och grad av standardisering varierar.
Ett gemensamt skriftsystem kan underlätta kommunikation över språkgränser, men det upphäver inte dessa gränser.
Det omvända gäller också. Serbiska och kroatiska kan använda olika skriftkonventioner samtidigt som de förblir mycket ömsesidigt begripliga i tal.
Skriftsystem och talade språk hänger samman, men de är inte samma sak.
Varför dessa skillnader är viktiga för översättning och AI
Skillnaderna mellan kinesiska varieteter är inte bara akademiska. De har praktiska konsekvenser för översättningsprogram, taligenkänning, undertexter och artificiell intelligens.
En taligenkänningsmodell som främst har tränats på mandarin kan inte automatiskt förväntas förstå kantonesiska eller hokkien korrekt. Dessa språk har olika ljudsystem, ordförråd och språkliga konventioner.
På samma sätt ger en översättning till kinesiskt standardskriftspråk inte nödvändigtvis det språk som en kantonesisktalare naturligt skulle använda i ett vardagligt samtal.
En översättningstjänst som marknadsför stöd för ”kinesiska” kan mena standardmandarin, kinesiskt standardskriftspråk, kantonesiska eller någon kombination av dessa. Skillnaden är viktig eftersom stöd för det ena inte garanterar stöd för de andra.
Till exempel kan ett AI-baserat översättningssystem behöva språkspecifik träning och utvärdering för att producera naturlig kantonesiska snarare än mandarinbaserad skriven kinesiska. Taligenkänningssystem måste också ta hänsyn till olika uttal, ordförråd och ibland helt olika språkliga strukturer.
Utmaningen sträcker sig bortom de mest välkända varieteterna.
Hokkien, hakka, teochew, fuzhounesiska och andra regionala språk har stora talargrupper men får ofta mindre uppmärksamhet inom den dominerande språkteknologin.
Att stödja dessa språk kräver mer än att behandla dem som variationer av mandarin. Det kan innebära att samla in lämpliga träningsdata, utveckla skriftkonventioner, utvärdera text och tal på modersmålet och samarbeta med talare som förstår regionala skillnader.
Detta är särskilt viktigt för översättning i realtid, där två personer som talar olika språk behöver kunna kommunicera naturligt utan att förlita sig på ett gemensamt språk.
Att erkänna språklig mångfald kan förbättra översättningars träffsäkerhet, tillgänglighet och språkbevarande. Det hjälper också teknikutvecklare att beskriva sitt språkstöd mer korrekt.
Är kinesiska då ett språk eller flera?
Svaret beror på hur ordet ”kinesiska” används.
Ur ett historiskt och kulturellt perspektiv kan kinesiska fungera som ett samlingsbegrepp för många besläktade språkvarieteter som delar viktiga litterära och kulturella traditioner.
Ur den jämförande språkvetenskapens perspektiv är det ofta mer informativt att beskriva kinesiska som en grupp besläktade sinitiska språk inom den sinotibetanska familjen.
Båda beskrivningarna kan vara användbara eftersom de besvarar olika frågor.
Att kalla kantonesiska, hokkien eller shanghainesiska ett separat språk i språkvetenskaplig mening innebär inte att man förnekar dess koppling till kinesisk historia eller kultur. Det säger inte heller något om talarnas nationalitet eller politiska identitet.
På samma sätt kräver ett erkännande av serbiska, kroatiska, bosniska och montenegrinska som separata nationella standardspråk inte att man antar att deras språkliga skillnader är större än de är.
Språkklassificering omfattar minst två dimensioner: hur olika varieteter är språkligt, och hur samhällen identifierar, standardiserar och använder dem.
Dessa dimensioner sammanfaller inte alltid.
Slutsats: Ett språk är mer än en språklig klassificering
Skillnaden mellan ett språk och en dialekt kan verka enkel, men kinesiska och språken i det forna Jugoslavien visar hur komplicerad den kan bli.
Serbiska, kroatiska, bosniska och montenegrinska är separata nationella standardspråk trots sin höga ömsesidiga begriplighet. Mandarin, kantonesiska, hokkien och shanghainesiska beskrivs ofta som dialekter trots stora språkliga skillnader som kan försvåra kommunikationen mellan deras talare.
Ingen av situationerna kan förklaras enbart genom ömsesidig begriplighet.
Historia, utbildning, litterära traditioner, kulturell identitet och standardisering påverkar alla hur språk klassificeras och benämns.
Den viktiga lärdomen är inte att vissa officiellt erkända språk bör förlora sin status, eller att varje regional kinesisk varietet måste få en viss etikett.
Den är att språklig mångfald inte alltid motsvarar de språkkategorier vi använder i vardagen.
Kinesiska är ett särskilt slående exempel. Bakom ett enda välbekant namn finns en enastående mångfald av besläktade språk, varav många skiljer sig lika mycket från varandra som språk som erkänns separat på andra håll i världen.
Att förstå denna mångfald ger oss en mer rättvisande bild av kinesiska och en större uppskattning av det mänskliga språkets komplexitet.
Referenser och vidare läsning
- Encyclopaedia Britannica: Kinesiska språk. Översikt över kinesisk språklig mångfald, ömsesidig begriplighet och de viktigaste sinitiska språkgrupperna.
- Jin Liu: En historisk översikt över diskursen om fangyan i det moderna Kina. Forskning om kinesiska regionala språk, terminologi och språkidentitetens historiska utveckling.
- Michele Mannoni: Kinesiska dialekter/dialekter av kinesiska. Akademisk diskussion om terminologi och skillnaden mellan dialekter och språk inom kinesisk språkvetenskap.
- Pluricentricitet i klassrummet: Det serbokroatiska språket. Forskning om relationen, begripligheten och standardiseringen mellan bosniska, kroatiska, montenegrinska och serbiska.
- Ljubica Djordjević: Den rättsliga ställningen för de språk som uppstod ur serbokroatiskan. Analys av de officiella språkstandarder som utvecklades efter Jugoslaviens upplösning.